For the record, jag skulle inte ha haft mitt körkort när jag fick det. Jag körde jävligt illa på uppkörningen. Men jag fick det. Jag säger inte att det var jäv, men… no hard feelings, som sagt.

Min webbdesignlärare var tjock och vithårig och berättade om Tim Berners-Lee och grabbarna, och eftersom internets historia inte går riktigt lika långt tillbaka som människans hann vi med alltihop. Jag vet skitmycket om internets historia och dess nutid. Därför känns det, trots att jag egentligen är för ung, sorgligt när  nu Netscape Navigator går i graven.

Stackars Netscape.

En kursare blev erbjuden ett jobb, och jag vet ärligt talat inte varför. Hon kände nån som kände nån, nämnde vilken utbildning hon har (även om hon har G:at de kurser hon överhuvudtaget klarat) och blev erbjuden jobbet. Sedan hon började har hon inte levererat direkt, faktiskt har inte mycket alls hänt. Tänk vad jag hade kunnat göra där. Synd att jag inte har kontakter.

Och att jag inte kan sälja mig själv. Jag söker inte spontant, för ärligt talat, vill de ha någon som de inte kan hitta internt lägger de väl ut en annons snarare än att ringa upp första bästa desperata människa som spontanansökt? I would never. Sedan ska man ringa upp och fråga varför man inte fick jobbet heller. Är inte det hemskt? Så måste de säga att det personliga brevet inte var tillräckligt personligt, eller att man inte hade den erfarenhet de sökte men som man redan vet att man inte hade, eller att man inte hade riktigt rätt utbildning, och sen får man veta att de anställde nåt jävla pucko som har legat sig till en första anställning och sedan har det rullat på.

Ja, så är det att söka jobb. Stay in school, kids.

Det absolut värsta man kan tänka sig är dock dessa taklampor i furu, ni vet de som ser ut som tillhörande bord och stolar, riktigt grova saker som gärna hängs upp i kedjor.

Den här bilden snodde jag från blocket.se. 200 spänn ska de ha, som hittat. Man kan hitta skitmånga på Blocket. Alltså, allvarligt talat? Kan de inte se att dessa lampor är helt bisarra? För det första är de gjorda i massiv furu. Hur länge sedan är det nu man inredde i massiv furu? När var det något bra, liksom?

Och nu, när de ska göra om i köket, kanske har någon i hushållet fått sig en löneförhöjning eller så var det borgarnas skattesänkning (fast det är en ganska socialdemokratisk lampa förstås), i vilket fall som helst så ska de göra om i köket och då måste lampan fara. Tyvärr, tänker de, en sån trogen tjänare. Suttit där mitt emellan oss och sett till att ingen i familjen kunnat se någon annan i ögonen under måltiderna, hela kidsens uppväxt är kantad av furuskeppet, aldrig har morsan sett dem i ögonen under middagarna och sen flyttar de ut och blir sådana som ställer PET-flaskor på rad i fönstret. Och en dag köper de sina egna lampor i massiv furu och vägrar envist att se sina barn i ögonen AND SO IT GOES.

Snälla, tänk på nästa generation.

Att bli ekonomiskt oberoende är ett sätt. Man kan ha tur, eller så kan man komma på en bra idé. Varje gång jag läser om någon som har kommit på en bra idé tänker jag att jag kunde kommit på det där jag också, minsann. Så fort jag får tid över ska jag sätta mig ner och tänka efter hårt och länge.

Någon borde berättat det när de stod på gymnasierna med lock och pock.

Samma dag som Ingmar Bergman dog satt ett gäng alkisar på stationen i Uppsala och bråkade om vilken av hans filmer som är bäst, egentligen.

Vilken tur att jag bara ville titta hur det skulle se ut, utifall att.