Om att söka jobb

Jag är färdigutbildad. Eller, det blir man väl aldrig, men jag ska ta ut en examen i alla fall. Mitt problem är att jag är alltför realistisk när jag läser annonser. Jag söker inte alla jobb, jag gallrar redan i läsningen. Är flera års dokumenterad erfarenhet ett absolut krav? Är egen bil ett krav? Ja, då är det inte mig de söker. Även om det är ett misstag från deras sida, för erfarenheten kan jag skaffa mig och dessutom får de mig billigt just eftersom jag saknar den. Löneutvecklingen går långsamt och jag kommer hinna bli grym innan jag kommer upp i  priset en erfaren skulle ta.

En kursare blev erbjuden ett jobb, och jag vet ärligt talat inte varför. Hon kände nån som kände nån, nämnde vilken utbildning hon har (även om hon har G:at de kurser hon överhuvudtaget klarat) och blev erbjuden jobbet. Sedan hon började har hon inte levererat direkt, faktiskt har inte mycket alls hänt. Tänk vad jag hade kunnat göra där. Synd att jag inte har kontakter.

Och att jag inte kan sälja mig själv. Jag söker inte spontant, för ärligt talat, vill de ha någon som de inte kan hitta internt lägger de väl ut en annons snarare än att ringa upp första bästa desperata människa som spontanansökt? I would never. Sedan ska man ringa upp och fråga varför man inte fick jobbet heller. Är inte det hemskt? Så måste de säga att det personliga brevet inte var tillräckligt personligt, eller att man inte hade den erfarenhet de sökte men som man redan vet att man inte hade, eller att man inte hade riktigt rätt utbildning, och sen får man veta att de anställde nåt jävla pucko som har legat sig till en första anställning och sedan har det rullat på.

Ja, så är det att söka jobb. Stay in school, kids.

Furuskepp, kallar de det. Jag säger ingenting. Jag är stum.

När jag går i mörkret på väg till Ica passerar jag massor av upplysta fönster, eftersom jag inte bor i ett glassigt villaområde direkt. Man får se mycket, kulturella yttringar och folk som helt enkelt har dålig smak. På väg till Ica finns det en som har bra smak. Resten har helt sjuka saker i sina kök. Någon sparar alla sina PET-flaskor på fönsterbrädan, till exempel. Jag gissar att han pantar dem först när morsan ska komma och tvätta hans kläder.

Det absolut värsta man kan tänka sig är dock dessa taklampor i furu, ni vet de som ser ut som tillhörande bord och stolar, riktigt grova saker som gärna hängs upp i kedjor.

Den här bilden snodde jag från blocket.se. 200 spänn ska de ha, som hittat. Man kan hitta skitmånga på Blocket. Alltså, allvarligt talat? Kan de inte se att dessa lampor är helt bisarra? För det första är de gjorda i massiv furu. Hur länge sedan är det nu man inredde i massiv furu? När var det något bra, liksom?

Och nu, när de ska göra om i köket, kanske har någon i hushållet fått sig en löneförhöjning eller så var det borgarnas skattesänkning (fast det är en ganska socialdemokratisk lampa förstås), i vilket fall som helst så ska de göra om i köket och då måste lampan fara. Tyvärr, tänker de, en sån trogen tjänare. Suttit där mitt emellan oss och sett till att ingen i familjen kunnat se någon annan i ögonen under måltiderna, hela kidsens uppväxt är kantad av furuskeppet, aldrig har morsan sett dem i ögonen under middagarna och sen flyttar de ut och blir sådana som ställer PET-flaskor på rad i fönstret. Och en dag köper de sina egna lampor i massiv furu och vägrar envist att se sina barn i ögonen AND SO IT GOES.

Snälla, tänk på nästa generation.